Vårsalong i Änglahålan

24 05 2013

Fredag bjöd på en halvinofficiell…typ… “flygförmiddag” ute på gamla F 10. Det var egentligen en intern tillställning i form av återträff för 2.div men som bekant brukar inte skåningarna vara direkt försynta av sig, speciellt inte gänget från F 10. Så utomstående kunde lugnt ta en sväng in på området och avnjuta förmiddags program för egen räkning, vilket bjöd på både lokala förmågor och representanter för Kungl. Maj:t.
Från granntomten på andra sidan staketet kom såklart Pär Cederqvist med Biltemas Spitfire. Underhålling på hösta nivå som vanligt!PBAH20130524-5781-500px
En oinbjuden gäst dök upp i form av SwAHF SK 60E, med jubileumsmärkning. Gul Rudolf stod det i programmet… Men den här flög ju inte sämre och lät som en äkta dammsugare med RM 9 dessutom, det var inte igår man hörde sådana senast.
PBAH20130524-6264-500pxProgrammet innehöll även Gripen (som återupptog den gamla klassikern att inleda med ett “nackskott” på publiken, mer sånt tack!) och Bengan Andersson i Pitts.

Men inget går väl upp mot Hawker Hunter? Johan Blå är ju gammal Hunterdivision så självklart blev det en grundlig uppvisning med Stellan Andersson i SE-DXM. Fotogendoften låg tät en stund efteråt!
PBAH20130524-6126-500px

Det roliga med Valhall Park, som F 10-området numera heter, är att det rymmer en del intressanta markmål också, både veteranbilar och en del nyare saker. Biltema delar som bekant hangar med en viss biltillverkare….
PBAH20130524-5953

Koeningsegg Hundra smög (nåja) omkring i buskarna. Försöken att mullra ikapp med Spitfire lyckades väl sådär men en och annan nacke vrängdes säkert. Man kan ju fundera över en passande bildtext till ovanstående scen: svensk spjutspetsteknik möter äkta skånsk gubbe på cykel! Själv ägnade jag mest uppmärksamhet åt den röda Alfa Bertone-kupén från 70-talet som stod parkerad bredvid…..

Annonser




Appropå Stålis…

1 05 2013

…på vita duken så råkar det i år vara 35 år sedan Superman the Movie gick upp…

…och som om inte det vore nog fyller TV-serien Lois & Clark – The New Adventures of Superman 20 år i höst! Jösses, nu känner jag mig gammal även om det “bara” är 19 år sedan serien kom till Sverige.

Om de olika tolkningarna av Stålmannen på vita duken (eller i TV) finns minst lika mycket att säga som om densamme i tecknad form, både positivt och negativt. Tyvärr upplever jag att man oftast fokuserar på det negativa trots att Superman the Movie var och fortfarande är en riktigt bra film. Lite larvig på sina ställen men den är ju gubevars inspelad på 70-talet!  Men de kunde gott ha lagt av efter Superman II, övriga uppföljare pendlade mellan fåniga och rent usla…. Originalet står sig tveklöst bäst!
L& C har också blivit en smula nedsablad på senare tid och till min stora förargelse nämndes inte ens serien när Metro nyligen gjorde en inventering (hrrmmm…har en del att säga om det där, de nämnde den bedrövliga floppen Supergirl från 1984, men inte succeer som L & C och Smallville) av superhjältar på film. Att göra en romantisk komedi av en uttalad superhjälte med stor fanbase hade alla förutsättningar att bli en kalkon. Visst, tidens tand har gnagt lite och nog känns det lågbudget (även om L & C på sin tid var en av de dyraste TV-produktionerna någonsin, mycket har runnit under broarna sedan dess). Men kalkon? Inte på långa vägar, det blev en braksuccé och banade väg för en nytändning av superhjälten i både serieform och i andra medier. Det var rätt kul att se en handling som kretsade kring Clark Kent snarare än hans alter ego, med fokus på de mänskliga relationerna i en lättsam form, lättsam nog att göra TV-serien lite självironisk emellanåt och mindre krystad än den sentida efterföljaren Smallville.





Grattis Stålmannen – 75 år!

1 05 2013


Den 18 april var det 75 år sedan första numret av Action Comics landade i tidningsställen i det där stora landet på andra sidan Atlanten. Därmed kan vi säga grattis till inte bara till helyllekillen med stort S utan även till hans fjälla Lois Lane som var med från första början.
Dåtidens Stålis var rätt annorlunda mot den vi känner idag, han kunde t.ex. inte flyga (bara hoppa ovanligt högt). Och han hette ännu inte Kal-L (eller Kal-El beroende på vilken kontinuitet man räknar) och både hans personlighet och historia var minst sagt grund. Visserligen börjar historien med att en planet går under och ett ensamt spädbarn räddas per raket och hamnar på jorden. Dock inte ett ord om Krypton eller Jor-El, det kom några år senare. Men Clark Kent var i alla fall reporter. Egentligen är det inte så märkligt med tanke på filosofin bakom dåtidens serier, de var rolig och simpel underhållning för barn och inte så mycket mer. Följaktligen hade Ur-Stålis inga bekymmer med stora konspirationer, utomjordiska invasioner eller superskurkar. Han jagade istället rånare, fångade rymlingar och klådde upp (ehm…ursäkta – tillrättavisade) försupna män som slagit sina fruar.
Men det spelar ingen roll, den förste superhjälten var född och banade väg för en boom av liknande figurer, liksom det slutliga genombrottet för seriemagasinen.

Men låt oss backa tillbaka ytterligare några år….
Det kunde ha sett ut på ett helt annat sätt. För från allra första början när herrarna Siegel och Shuster började skissa på en seriefigur med övermänskliga egenskaper ritade de nämligen en superskurk! En brutal, snaggad typ som försökte dominera världen. Det resulterade i en miniserie med titeln “Reign of the Superman” som publicerades i mitten av 30-talet, men (tack och lov kan man tycka) blev en flopp! Med facit i hand kan jag inte låta bli att tänka på likheterna med en viss Lex Luthor….
Först när övermänniskan blev laglydig och tonats ner en viss grad av helylle och ridderlighet lyckades de få napp hos Detective Comics, fast det var på ren chansning som serien till sist publicerads. Någon hade upptäckt att en novel från 1930 innehöll en huvudperson med liknande drag och dessutom beskrevs som en “supeman”. Aj då!
Chansningen höll som tur var!

75 år har gått. Att utförligt beskriva vad som hänt med Stålmannen under alla dessa år skulle lätt fylla ett helt uppslagsverk, så långt tänker jag inte gå…den här gången. Men jag får säkert anledning att återkomma till ämnet rätt snart.

I dagarna går vi ganska passande och väntar på att Zack Snyders och Chris Nolans film Man of Steel ska gå upp på biograferna. En välkommen reboot av inte bara Stålmannens äventyr på vita duken utan lika mycket en nystart för DC Comics universum i rörliga bilder. En lämplig 75-årspresent…..

Omslaget till Action Comics #1 via http://dc.wikia.com





Blott en fluga?

30 04 2013

Från en Träsket-strip publiserad i den stora Aftonblaskan, sommaren 2000. Kan ju så smått undra om det är en slump eller inte, men lite stolt över att eventuellt bli nämnd i sin favoritserie är man i alla fall.


Träsket är väl lite av en ikon för oss som läste serietidningar på 80- och 90-talen. En underbart träffsäker och festligt tecknad värld med en skön blandning av slapstick/sistuationskomik, australiensisk fyndighet  och med ett skönt persongalleri där alla kände igen sig, om än inte alltid offentligt…. Lite kul att kännna till är att serien fick sitt genombrott hos oss i Sverige innan den ens hunnit få något ordentligt fotfäste på hemmaplan. Tecknaren Gary Clark berättar i en intervju hur han refuserades av så gott som samtliga förlag och tidskrifter i Australien och i näst intill desperation försökte sälja serien i USA istället. Väl där sprang han på redaktören för Knasen som gav Clark ett kontrakt på stående fot och resten är som man säger historia, Träsket förekom snart inte bara i Knasen utan i en utökad upplaga i Scemics nya flaggskepp Serie Paraden och succén var ett faktum! Senare följde våra nordiska grannländer i samma spår och med tiden blev serien en hit även i USA och på andra håll i världen.
Där Träsket verkligen lyser är utan tvekan alla klockrena referenser till vardagen, sett genom djurens något annorlunda men ack så bekanta perspektiv. Grodorna Lalle och Lelle som gång på gång visar att störst sällan vet bäst, gamle krokodilen Kroken som vägrar inse att han har tappat sina tänder, vildankorna på motorcykel som bakar bullar när de tror att ingen ser på, arméankorna och deras tusen sätt att smita från exercisen. Och inte minst ankornas flygskola, förmodligen det mest ikoniska inslaget. Förmodligen har ingen annan serie i historien lyckats så träffsäkert med att återge hur det är att lära sig flyga, även om den inofficelle huvudpersonen Bengan inte är så värst framgångsrik – till glädje för den lokala Kamikazesinstruktören (!!!) som är överygad om att Bengan är en stor talang. Ett av de mer crazy inslagen….. Att Gary Clark själv är en passionerad segelflygare framgår tydligt. Hur många klubbar har inte haft ett par Träsket-strippar uppklistrade på anslagstavlan i kansliet eller rentav använt dem i undervisningen?

Men hur sjutton hamnade undertecknad, eventuellt alltså (fast ganska troligt), i ovanstående pratbubbla? Jo, när stripen tecknades 1998 var jag en tämligen flitig skämttecknare och minst lika flitig segelflygare. Under några år hade jag ritat en, vi kan väl kalla det för serie om än mest i form av systematiserade karikatyrer, tillsammans med en skolkamrat som sedemera vandrade vidare till estetiska programmet. Så kom det sig att några elever från den aktuella skolan fick praktisera på Scemic en sommar….. I det här fallet tvivlar jag på slumpen ;)





God Jul från en svunnen tid

23 12 2012

Ett minne av “det nya inrikesflyget” från julen 1984. Ja kanske inte riktigt för det tedde sig som så att Linjeflygs och Kramfors flygplats årliga julfest hölls i januari. Det hade hunnit bli 1985 alltså! Jag minns de där julfesterna som rätt trevliga, påkostade med familjeunderhållning, tomte och en riktig julklapp istället för de traditionsenliga godispåsarna till barnen. Ja kanske inte så konstigt med tanke på att Linjeflyg höll i kassan och deras personalfester var ju kända för sin frikostighet.

1984 var året då “Det stora Lyssnet” hölls; ett telefonväkteri dit SAS och Linjeflygs kunder kunde ringa och dela ut både ris och ros. Några av de bättre förlagen släpptes på en kassett blandade med några av årets största hits, vilket delades ut i tomtens säck på julfesten. Jag minns att man fick en elegant tygpåse med Inrikesflygets maskot i tomteluva på sidan (ni vet den där måsen vars näbb påminde om nosen på en Concorde). Innehållet bestod av en clementin, alternativt äpple, den obligatoriska godispåsen (måste ha funnits laga påbud om det på julfester), kassetten och någon leksak av den sort som brukade delas ut ombord. Påsen och leksaken är sedan länge borta men bandet överlevde konstigt nog. Annars brukar ju kassettband förr eller senare gå hädan i form av den berömda bandsalladen när billiga bandspelare slitit på dem ett tag. Fenomenet med reklamkasetter har väl ett visst nostalgivärde i sig som hör 70- och 80-talen till, innan dess gällde vinyl och senare kom kabel-TV och vände på spelreglerna för gott!

Vad lyssnade vi på 1984 då? Eller snarare 1985 och framåt om man ska vara petig…
En berättarröst inleder med att berätta om “Det stora Lyssnet”, till tonerna av introt till Aztec Cameras “Still on Fire”, följt av ett “kontakt” varpå en stor kolvmotor (SE-BSM?) drar igång. Sen rullar det på med musik och diverse mellansnack. Förvånansvärt vågat musikval för att vara en företagsproduktion från 80-talet (förutom ett spår med Lill Lindfors anar man inte minsta drag av Svensktoppen),  Prince, Madonna och Alphaville, samt en då ganska färsk norsk grupp vid namn A-ha för att nämna några.
Alphavilles “Forever Young” hörs i en betydligt rivigare version än vad som numera spelas i radio. Trots intensivt letande har jag inte stött på den någon annanstans på 25 år…

Godjul_casette

En nästan komplett spellista går att sy ihop på Spotify.

GOD JUL!





Äntligen!!

28 10 2012

…som Fylking skulle sagt, är den redo att avslöjas för allmänheten. Min nya, helt egna sida med tillhörande blogg!

NewBlog

Återstår en del att fixa innan den är helt färdig men bloggen kommer att rulla igång till veckan. Temat kommer att bli utpräglat fotorelaterat fast ett och annat ska nog smyga sig in som har med flyg att göra, var så säker ;)
Och den gamla bloggen? I någon form ska den få leva vidare, inte minst för att det är skönt att kunna skriva på svenska ibland. Och så finns ju olika målgrupper att flörta med.





På tal om svenska Mustanger

2 09 2012

Försäljningen av Old Crow blev upptakten till ett nytt magplask i bildarkivet. Vad som dök upp är ännu en av pappas bilder. Flygdagen i Nyköping 1987 och vad vi ser är en dåvarande färsking på svenskt civilregister: Gul Kalle. Skannat från en rulle 400-film av tveksam kvalitet men ändå ett härligt tidsdokument.  Lägg märke till “kronmärket”!

nyk001_small

Gul Kalle ja! Det var visst inte helt äkta vara, sades det. Sen var det plötsligt just det, för en tid. Och sen inte, fast bara lite…och sen… Idag vet vi att det hade fuskats med dataplåtar och pappersarbete en gång i tiden. Den riktiga Gul Kalle totalhavererade på Island på 60-talet, dataplåten hade sedan på något “mystiskt” vis hamnat i ett annat flygplan för att dölja skumraskaffärer. Varför har jag inte hört någon förklaring till, kan det haft att göra med något av alla försök att sälja flygplan till politiskt inkorrekta länder i tredje världen?

Och märkningen? I mitten av 80-talet åkte någon höjdare på semester till Spanien och fick se en flyguppvisning med ett “svenskt” flygplan flygande på ett sätt som för en skrivbordsryttare måste ha framstått som en smula…anstötligt. Vips blev det aja-baja med all form av militär märkning på svenska civilregistrerade flygplan för åtskilliga år framöver! Tja, åtminstone för blågula kronmärken (landets bestånd av FV-märkta Tiger Mothar med svart/vita kronor klarade sig uppenbarligen undan). I Gul Kalles fall försökte man slingra sig undan med den hemsnickrade märkningen på bilden och t.om genom att sälja reklamplats. Ett tag flög kärran med ICAs maskot Icander på sidan!

1986-87 var en brytningstid inom det svenska veteranflyget på flera sätt, både i fråga om ambitioner och flygplanspark. Innan dess hade vi visserligen en DC-3 i form av Daisy, Björn Löwgren flög med sina båda SK 16 och det fanns ett antal Tiger Moth. Men först med Anders Saethers inköp av Old Crow 1986 och Gul Kalle mot slutet av året fick vi ett bestånd av warbirds. 1987 hölls även flera flygdagar med stor deltagande från den europeiska warbird-scenen. Och ännu ett år senare fick vi såväl en flygande Pembroke som en A-26 Invader. Sedan har det rullat på som man brukar säga…