Svart fågel, grön pil, blå Saab…

11 06 2014

För ett par veckor sedan skymtade en Koeningsegg Agera förbi som hastigast i ett nummer av Batman Eternal vilket inspirerade till en dykning i seriehögen, för visst har det synts till svensktillverkade bilar hos DC tidigare!

Den första som dyker upp i minnet för oss tillbaka till det glada 80-talet, närmare bestämt till sommaren 1988 när en Saab 9000 spelade en inte helt oväsentlig roll i ett nummer av Green Arrow, om än med ett något snöpligt slut…

Cover

Vad som dög åt James Bond dög precis lika bra åt bilfantasten Dinah Lance, alias Black Canary. Ni minns väl att “Bonnen” fräste runt i en 900 Turbo i både böcker och serier under några år på 80-talet? Nåväl, Green Arrow #7 utspelar sig under Seattle-epoken när Ollie (Green Arrow) och Dinah hade pensionerat sig från brottsbekämpandet, öppnat en blomsterbutik och försökte bli Svenssons med varierande framgång. Det vill säga, Dinah jobbade häcken av sig medan Ollie dagdrev eller försvann på mer eller mindre självpåtagna äventyr. Fast i just det här numret drar Dinah faktisk på sig kostymen och ägnar sig åt  lite detektivarbete över några sidor. Än hade hon inte blivit reducerad till en försmådd och frustrerad flickvän vilket tyvärr blev fallet ju längre serien pågick!

Nåväl, historien kretsar kring en liga som stjäl attraktiva bilar att använda för narkotikasmuggling och sedan sälja dem vidare i Kanada (gissa vilket märke de föredrar), fast det framgår inte förrän på de sista sidorna vilket lämnar en del utrymme för Ollie att reta Dinah för bilköpet. Svenska bilar hade ju en påtaglig yuppiestatus i USA på den tiden.
p2
p28
Så vad blev det av “Yuppmobilen”? Antagligen fanns en tanke att det skulle bli en “Canarymobile” om det inte vore för att man omväxlande utnyttjade tre olika tecknare för serien med följden att Saaben förvandlades till en generisk amerikansk pråm inför upplösningen av historien i nummer 8! Antagligen oavsiktligt men skadan var redan skedd. Suck…..

Så kan det gå!





I en låda på vinden…

11 08 2013

Det som göms vid flytt kommer fram vid renovering:

IMG_0852





Appropå Stålis…

1 05 2013

…på vita duken så råkar det i år vara 35 år sedan Superman the Movie gick upp…

…och som om inte det vore nog fyller TV-serien Lois & Clark – The New Adventures of Superman 20 år i höst! Jösses, nu känner jag mig gammal även om det “bara” är 19 år sedan serien kom till Sverige.

Om de olika tolkningarna av Stålmannen på vita duken (eller i TV) finns minst lika mycket att säga som om densamme i tecknad form, både positivt och negativt. Tyvärr upplever jag att man oftast fokuserar på det negativa trots att Superman the Movie var och fortfarande är en riktigt bra film. Lite larvig på sina ställen men den är ju gubevars inspelad på 70-talet!  Men de kunde gott ha lagt av efter Superman II, övriga uppföljare pendlade mellan fåniga och rent usla…. Originalet står sig tveklöst bäst!
L& C har också blivit en smula nedsablad på senare tid och till min stora förargelse nämndes inte ens serien när Metro nyligen gjorde en inventering (hrrmmm…har en del att säga om det där, de nämnde den bedrövliga floppen Supergirl från 1984, men inte succeer som L & C och Smallville) av superhjältar på film. Att göra en romantisk komedi av en uttalad superhjälte med stor fanbase hade alla förutsättningar att bli en kalkon. Visst, tidens tand har gnagt lite och nog känns det lågbudget (även om L & C på sin tid var en av de dyraste TV-produktionerna någonsin, mycket har runnit under broarna sedan dess). Men kalkon? Inte på långa vägar, det blev en braksuccé och banade väg för en nytändning av superhjälten i både serieform och i andra medier. Det var rätt kul att se en handling som kretsade kring Clark Kent snarare än hans alter ego, med fokus på de mänskliga relationerna i en lättsam form, lättsam nog att göra TV-serien lite självironisk emellanåt och mindre krystad än den sentida efterföljaren Smallville.





Grattis Stålmannen – 75 år!

1 05 2013


Den 18 april var det 75 år sedan första numret av Action Comics landade i tidningsställen i det där stora landet på andra sidan Atlanten. Därmed kan vi säga grattis till inte bara till helyllekillen med stort S utan även till hans fjälla Lois Lane som var med från första början.
Dåtidens Stålis var rätt annorlunda mot den vi känner idag, han kunde t.ex. inte flyga (bara hoppa ovanligt högt). Och han hette ännu inte Kal-L (eller Kal-El beroende på vilken kontinuitet man räknar) och både hans personlighet och historia var minst sagt grund. Visserligen börjar historien med att en planet går under och ett ensamt spädbarn räddas per raket och hamnar på jorden. Dock inte ett ord om Krypton eller Jor-El, det kom några år senare. Men Clark Kent var i alla fall reporter. Egentligen är det inte så märkligt med tanke på filosofin bakom dåtidens serier, de var rolig och simpel underhållning för barn och inte så mycket mer. Följaktligen hade Ur-Stålis inga bekymmer med stora konspirationer, utomjordiska invasioner eller superskurkar. Han jagade istället rånare, fångade rymlingar och klådde upp (ehm…ursäkta – tillrättavisade) försupna män som slagit sina fruar.
Men det spelar ingen roll, den förste superhjälten var född och banade väg för en boom av liknande figurer, liksom det slutliga genombrottet för seriemagasinen.

Men låt oss backa tillbaka ytterligare några år….
Det kunde ha sett ut på ett helt annat sätt. För från allra första början när herrarna Siegel och Shuster började skissa på en seriefigur med övermänskliga egenskaper ritade de nämligen en superskurk! En brutal, snaggad typ som försökte dominera världen. Det resulterade i en miniserie med titeln “Reign of the Superman” som publicerades i mitten av 30-talet, men (tack och lov kan man tycka) blev en flopp! Med facit i hand kan jag inte låta bli att tänka på likheterna med en viss Lex Luthor….
Först när övermänniskan blev laglydig och tonats ner en viss grad av helylle och ridderlighet lyckades de få napp hos Detective Comics, fast det var på ren chansning som serien till sist publicerads. Någon hade upptäckt att en novel från 1930 innehöll en huvudperson med liknande drag och dessutom beskrevs som en “supeman”. Aj då!
Chansningen höll som tur var!

75 år har gått. Att utförligt beskriva vad som hänt med Stålmannen under alla dessa år skulle lätt fylla ett helt uppslagsverk, så långt tänker jag inte gå…den här gången. Men jag får säkert anledning att återkomma till ämnet rätt snart.

I dagarna går vi ganska passande och väntar på att Zack Snyders och Chris Nolans film Man of Steel ska gå upp på biograferna. En välkommen reboot av inte bara Stålmannens äventyr på vita duken utan lika mycket en nystart för DC Comics universum i rörliga bilder. En lämplig 75-årspresent…..

Omslaget till Action Comics #1 via http://dc.wikia.com





Blott en fluga?

30 04 2013

Från en Träsket-strip publiserad i den stora Aftonblaskan, sommaren 2000. Kan ju så smått undra om det är en slump eller inte, men lite stolt över att eventuellt bli nämnd i sin favoritserie är man i alla fall.


Träsket är väl lite av en ikon för oss som läste serietidningar på 80- och 90-talen. En underbart träffsäker och festligt tecknad värld med en skön blandning av slapstick/sistuationskomik, australiensisk fyndighet  och med ett skönt persongalleri där alla kände igen sig, om än inte alltid offentligt…. Lite kul att kännna till är att serien fick sitt genombrott hos oss i Sverige innan den ens hunnit få något ordentligt fotfäste på hemmaplan. Tecknaren Gary Clark berättar i en intervju hur han refuserades av så gott som samtliga förlag och tidskrifter i Australien och i näst intill desperation försökte sälja serien i USA istället. Väl där sprang han på redaktören för Knasen som gav Clark ett kontrakt på stående fot och resten är som man säger historia, Träsket förekom snart inte bara i Knasen utan i en utökad upplaga i Scemics nya flaggskepp Serie Paraden och succén var ett faktum! Senare följde våra nordiska grannländer i samma spår och med tiden blev serien en hit även i USA och på andra håll i världen.
Där Träsket verkligen lyser är utan tvekan alla klockrena referenser till vardagen, sett genom djurens något annorlunda men ack så bekanta perspektiv. Grodorna Lalle och Lelle som gång på gång visar att störst sällan vet bäst, gamle krokodilen Kroken som vägrar inse att han har tappat sina tänder, vildankorna på motorcykel som bakar bullar när de tror att ingen ser på, arméankorna och deras tusen sätt att smita från exercisen. Och inte minst ankornas flygskola, förmodligen det mest ikoniska inslaget. Förmodligen har ingen annan serie i historien lyckats så träffsäkert med att återge hur det är att lära sig flyga, även om den inofficelle huvudpersonen Bengan inte är så värst framgångsrik – till glädje för den lokala Kamikazesinstruktören (!!!) som är överygad om att Bengan är en stor talang. Ett av de mer crazy inslagen….. Att Gary Clark själv är en passionerad segelflygare framgår tydligt. Hur många klubbar har inte haft ett par Träsket-strippar uppklistrade på anslagstavlan i kansliet eller rentav använt dem i undervisningen?

Men hur sjutton hamnade undertecknad, eventuellt alltså (fast ganska troligt), i ovanstående pratbubbla? Jo, när stripen tecknades 1998 var jag en tämligen flitig skämttecknare och minst lika flitig segelflygare. Under några år hade jag ritat en, vi kan väl kalla det för serie om än mest i form av systematiserade karikatyrer, tillsammans med en skolkamrat som sedemera vandrade vidare till estetiska programmet. Så kom det sig att några elever från den aktuella skolan fick praktisera på Scemic en sommar….. I det här fallet tvivlar jag på slumpen ;)





God Jul från en svunnen tid

23 12 2012

Ett minne av “det nya inrikesflyget” från julen 1984. Ja kanske inte riktigt för det tedde sig som så att Linjeflygs och Kramfors flygplats årliga julfest hölls i januari. Det hade hunnit bli 1985 alltså! Jag minns de där julfesterna som rätt trevliga, påkostade med familjeunderhållning, tomte och en riktig julklapp istället för de traditionsenliga godispåsarna till barnen. Ja kanske inte så konstigt med tanke på att Linjeflyg höll i kassan och deras personalfester var ju kända för sin frikostighet.

1984 var året då “Det stora Lyssnet” hölls; ett telefonväkteri dit SAS och Linjeflygs kunder kunde ringa och dela ut både ris och ros. Några av de bättre förlagen släpptes på en kassett blandade med några av årets största hits, vilket delades ut i tomtens säck på julfesten. Jag minns att man fick en elegant tygpåse med Inrikesflygets maskot i tomteluva på sidan (ni vet den där måsen vars näbb påminde om nosen på en Concorde). Innehållet bestod av en clementin, alternativt äpple, den obligatoriska godispåsen (måste ha funnits laga påbud om det på julfester), kassetten och någon leksak av den sort som brukade delas ut ombord. Påsen och leksaken är sedan länge borta men bandet överlevde konstigt nog. Annars brukar ju kassettband förr eller senare gå hädan i form av den berömda bandsalladen när billiga bandspelare slitit på dem ett tag. Fenomenet med reklamkasetter har väl ett visst nostalgivärde i sig som hör 70- och 80-talen till, innan dess gällde vinyl och senare kom kabel-TV och vände på spelreglerna för gott!

Vad lyssnade vi på 1984 då? Eller snarare 1985 och framåt om man ska vara petig…
En berättarröst inleder med att berätta om “Det stora Lyssnet”, till tonerna av introt till Aztec Cameras “Still on Fire”, följt av ett “kontakt” varpå en stor kolvmotor (SE-BSM?) drar igång. Sen rullar det på med musik och diverse mellansnack. Förvånansvärt vågat musikval för att vara en företagsproduktion från 80-talet (förutom ett spår med Lill Lindfors anar man inte minsta drag av Svensktoppen),  Prince, Madonna och Alphaville, samt en då ganska färsk norsk grupp vid namn A-ha för att nämna några.
Alphavilles “Forever Young” hörs i en betydligt rivigare version än vad som numera spelas i radio. Trots intensivt letande har jag inte stött på den någon annanstans på 25 år…

Godjul_casette

En nästan komplett spellista går att sy ihop på Spotify.

GOD JUL!





15 år med B 17!!

11 06 2012

Tiden flyger! Bokstavligen.
Det är idag inte mindre än 15 år sedan B 17 SE-BYH, eller ‘Blå Johan’ flög första gången efter restaurering. Då var det i samband med SAABs 60-årsfirande. Idag har man nyligen firat 75!

_PBN6437-Edit

Bilder från flygdagarna på Malmen i år.

_PBN6410

Men vem trodde på allvar att vi skulle få uppleva en B 17 i luften såhär ett och ett halvt decennium senare? Det var inte på några vägar klart att det skulle finnas medel att hålla igång flygplanet mer än några få säsonger, om ens det. Tack och lov har inte minst Saab själva insett värdet av att ha sin klenod flygande och skjutit till både medel, personal och lokaler. Man är dock fortfarande beroende av bidrag och sponsring för att hålla den bevingade 69-åringen brummande. För allmänheten finns möjlighet att bidra genom att gå med i kamratföreningen till den nätta summan av 100kr/år.

_PBN6424-Edit
Det höll på att bli permanent slut på det roliga för ett par år sedan när motorn rasade i luften, vilket var på god väg att sluta i totalhaveri. Med is i magen valde dock piloten att inte hoppa utan försöka landa och klarade både sig själv och flygplan utan skador. Ett år på marken blev det innan man fick liv i kärran igen och nu kan vi återigen se den i sitt rätta element, senast på Malmen härom helgen.

2008 08 30_0308

Göteborg Aeroshow i augusti 2008.

Det är en intressant tanke att titta på vad som hänt kring just flygplanstypen B 17 sedan 1997. På den tiden fanns tre exemplar bevarade, två i Sverige och ett i Danmark. Så dök plötsligt ett par bevarade maskiner upp i vid en inventering i Etiopien!
Hur det gått med arbetet att renovera dessa i Sydafrika har det varit tämligen tyst om, att man som det då sades skulle få se en etiopisk B 17A möta de första sydafrikanska Gripen över Taffelbergen…ja det sket sig i alla fall. Men att en sydafrikansk 39:a och en svensk B 17A deltog i samma flyguppvisning i Sverige för en knapp vecka sedan, ja det får väl ses som ett substitut.

Framtiden? Staten tycks äntligen ha insett att flyg är kultur. Och SE-BYH är definitivt en ett värdefullt svenskt industriminne, en ovärderlig kulturskatt. Vågar man hoppas på att vi får se en utveckling likt sjöfarten och järnvägen med ett statligt finansierat flygande museum där B 17 och övriga SAAB-klenoder ingår? Det kan bara tiden utvisa…..