Ett besök i London när man ändå var i närheten gick inte att undvika, speciellt inte efter en vecka i Crawley som var ungefär lika spännande som en svensk småstad om vintern, fast med något bättre matutbud. Vi hade två fridagar över helgen och vädret visade sig från sin bästa, vårlika sida på lördagen med temperaturer kring 13-14 grader och solsken. Alternativen som stod till buds var att åka till Brighton eller London, fast då vi i princip redan hade bestämt oss för London dagarna innan var valet givet.
Varken resesällskapet, min kollega Josefin, eller jag själv var egentligen sugna på att göra något speciellt annat än att komma ut och röra på oss ett tag. Så vi tog det lugna och åkte in mot stan på eftermiddagen. Tågen från Crawley går antingen till Victoria eller London Bridge, vilka båda ligger i delar av staden som jag inte sett så mycket av innan, Josefin å andra sidan hade knappt varit i London tidigare så just därför tog vi det lugna. Eller åtminstone var det så planen löd.
Vill man upptäcka en ny plats ska man gå vilse, brukar farsan säga. Precis det är vad som hände, direkt efter att vi kom fram. Istället för att gå den säkra vägen från Victoria Station mot Buckingham Palace eller Victoria Road tog vi en bakgata mot (trodde vi) Parlamentet. Det blev en rätt bra omväg genom Victoria och Pimlico i jakt på en väg ner till Themsen, slutligen svängde vi runt ett hörn och jag råkade få syn på SIS-byggnaden (alltså MI6 högkvarter för er som undrar, syns i ett par Bond-filmer från senare år) som jag visste ligger i änden av Vauxhall Bridge. Bingo! Äntligen på rätt spår fick vi oss en riktigt skön promenad längs stranden i solskenet. Det var i princip folktomt just där och då, så med facit i hand var det ett bra tillfälle att se uppleva ett nytt område i London.
Om Pimlico var lugnt och folktomt så var resten av innerstan bokstavligen det motsatta. Vi tog oss till Parlamentet bakvägen via Victoria Tower Gardens och steg ut i ett totalt kaos! På gatorna flockades horder av turister med mängder av vinterbleka londonbor som längtat efter i vårsolen. Området runt Westminster var så flockat att man knappt kunde ta sig fram, Josefin som föreslagit en tur i the London Eye fick snabbt kalla fötter i trängseln och föreslog att vi letade oss in mot något lugnare istället. Ärligt talat har jag nog inte sett så mycket folk på en gång i London förut, trots ett par besök under högsäsong.
Trots att kameran var med så tog jag knappt några bilder. I trängseln var det nästan omöjligt att hitta bra vinklar utan att få med en massa folk (eller ännu värre, bli nertrampad av dem). Samtidigt ville jag inte ägna för mycket tid åt det när sällskapet inte var med på noterna. Det blev mest höftskott när tillfället dök upp. Fast gissa om jag tänker ta igen det längre fram ;) En ironisk detalj var ett gäng fotografer som bänkat sig med långa telen mitt emot parlamentet, varenda en med en Eos 5D eller 1D. Råkade titta upp mot gatuskyltarna och såg att tvärgatan intill hette just Canon Row!
Den fortsatta promenaden förde oss via Whitehall mot West End. Ett oväntat skratt bjöds då det omgivande sorlet på engelska avbröts av ett brett östgötsk: “Öh, du kolla döh. Dä står’n staty av Wellington döh”. Jag flinade hela vägen till Trafalgar Square…
Klockan var redan runt tre när vi nådde West End, via en oavsiktlig omväg genom Chinatown. Jag bannade mig själv flera gånger för att lite mer på minnet än på vägvisarna (karta hade vi inte, läxa till nästa gång) och framförallt för att ha lurat iväg min stackars kompanjon på villovägar, hon såg inte ut att trivas bland allt folk och speciellt inte att “guiden” tycktes tappa bort sig i ett. Till slut tog hunger och trötta ben ut sin rätt, vi ramlade in på en skotsk grillrestaurang i närheten av Piccadilly. Äktheten kunde ifrågasättas då personalen bröt på något sydländskt språk och de “skotska specialiteterna” innefattade exotiska inslag som Chicken Kiev, men maten var riktigt god.
Stärkta av varsin tallrik grillat drog vi oss vidare genom Soho, den här gången efter skyltarna upp mot Oxford Street för shopping i den mån som tiden medgav, det började bli en smula sent. Sträckan var kortare än jag mindes och här var det inte så förvånansvärt trångt heller. Det hanns inte med mycket mer än ett snabbstopp på en av stans fotobutiker för att plocka upp lite efterlängtad utrustning, sen insisterade Josefin på att vi skulle vända tillbaka och hitta en tunnelbanestation. Det visade sig att närmsta låg en bit bort så det blev mer promenerande. Nu var stan tack och lov ganska lugn, så vi fortsatte längs smågatorna genom Holborn för att följa Drury Lane ner till Temple där jag visste att man kunde ta tåg eller buss mot närmsta station. Återigen passerade vi en stadsdel som jag inte var som bekant med, mest för att det var mer än 10 år sedan senaste besöket och vi blev båda imponerade av hur gemytligt och pittoreskt London kan vara utanför de större gatorna. Självklart gick vi fel, korsade the Strand åt helt galet håll och befann oss plötsligt ute på Waterloo Bridge. Josefin gav mig en blick som markerade att “nu får vi banne mig leta rätt på en buss”.
Waterloo Station når man genom en labyrint av gångtunnlar där man snabbt tappar orienteringen. Dåligt lokalsinne? Då kommer du älska stället! Någon passande tunnelbanelinje mot London Bridge eller Victoria finns inte, men däremot buss mot Victoria. Den tog vi, bänkade längst fram på övervåningen! Mörkret hade nu fallit och som tidigare nämnts i en annan bloggpost – att susa fram genom London nattetid i fronten på en dubbeldäckare är en barnsligt kul upplevelse! Vi nådde Victoria Station vid sextiden, bara för att upptäcka att tåget till Crawley gick framför ögonen på oss. Det blev att vackert vänta en halvtimme på nästa (och dricka en välbehövlig kopp kaffe).
Dagen blev inte alls som tänkt. Vi kom iväg för sent, missbedömde avstånd och tidsåtgång, ödslade tid på att gå dit vi kunde åkt buss med fin utsikt och hann inte besöka ett enda museum eller turistattraktion. Misslyckad? Absolut icke :)
Att återse London efter några års bortavaro och ta sig tid att bara driva runt på årets dittills skönaste dag var värd varenda pence, varje “excuse me” och varendaste liten blåsa eller skav. Bilderna som inte togs, platserna som vi inte hann besöka….tja, nu har man ju en anledning att åka dit igen med bättre framförhållning. Igen och igen och igen…
Och farsan hade som vanligt rätt, vill man upptäcka en plats ska man gå vilse!
