En Connie åt Kejsaren

Dagens inlägg består av en ganska tafflig, men unik färgbild på ett unikt flygplan. Platsen är Addis Abeba, sommaren 1957. Fotografen okänd men troligen var det min farfars kollega och gode vän Gert Mattsson som höll i kameran. Han var nämligen på plats som mottagningskommitté för tre prominenta gäster som just anlänt från Sverige, nämligen min farmor med far och faster som skulle påbörja sin vistelse i Etiopien. Farfar hade redan varit på plats något halvår.

ET-T-35 var Ethiopian Airlines enda Lockheed Constellation, köpt från TWA och levererad i juni 1957. Om “Connie” var ett vackert flygplan i sig så måste det här ha varit den vackraste av dem alla i EALs färggranna dekor. Glädjen blev tyvärr kort då flygplanet förstördes i ett haveri kort efter start från Khartoum den 10 juli samma år, orsaken en dubbel motorbrand på grund av överhettade bromsar. Lyckligtvis utan allvarliga personskador.
Historien om hur flygplanet kom till EAL är en smula dråplig. Man hade under ett par år utvärderat en uppdatering av sin flotta till moderna flygplan för långdistanslinjer i form av DC-6B, Lockheed Electra och Constellation i olika utföranden. Valet kom att falla på DC-6 vilket kan ses som naturligt då typen fanns i stort antal och hade gott rykte, trotts att “moderbolaget” TWA gärna sett att man satsat på Constellation som skulle avyttras från den amerikanska marknaden inom de närmsta åren. I början av 1957 kom så TWA att i något sammanhang skänka en L-749A till kejsaren Haile Selassie att använda som VIP-transport. Denne avböjde emellertid erbjudandet men skickade förfrågan vidare till EAL, som han visste behövde nya flygplan omgående. Givetvis mot att de betalade för den…..  Sagt och gjort, man accepterade erbjudandet och beställde flygplanet. Nyrenoverat och nymålat anlände det till Addis den 4 juni 1957 och sattes i trafik på sträckan Aten-Khartoum-Addis Abeba omgående. Ovanstående blid togs bara någon vecka senare!

Foton på ET-T-35 är extremt ovanliga på grund av dess korta levnadstid. När pappa för några år sedan sprang på en brittisk författare och flyghistoriker specialiserad på just Constellation kände denne blott till två svartvita gamla pressbilder på flygplanet, båda tagna före leverans. Så ovanstående samt ett par suddiga, repiga gamla diabilder på föräldrarnas vind är sannolikt de enda färgbilder som existerar. Såvida det inte finns fler i något privat fotoalbum såklart, man vet ju aldrig….

Nikon D4 – nu är den här!!

Worldwide Photowalk 2011

Det börjar dra ihop sig till årets upplaga av
Scott Kelby’s Worldwide Photowalk! 1-2 Oktober.

Evenemanget som anordnas för fjärde gången är en världsomspännande social sammankomst för fotografer och fotointresserade, oavsett kunskapsnivå. Poängen är att träffas, plåta och utforska sina omgivningar och prata om fotografi men framförallt ha kul! Med tiden har det växt till en världsomspännande rörelse med omkring 20000 deltagare årligen på närmare tusen platser runt HELA världen. I år anordnas inte mindre än 932 fotopromenader på ungefär lika många platser, varav flera i Norden.
Att delta är helt gratis, utan förpliktelser mer än att ha kul och träffa likasinnade. Antalet platser per promenad är dock begränsat till 50. Du kan efter evenemanget välja ut två av dina bästa bilder från promenaden till en tävling där finalisterna har möjlighet att vinna fina priser. Deltagande i tävlingen är emellertid helt frivilligt.

Allt du behöver för att gå med är ett glatt humör, en kamera och rejäla skor. När promenaden är över samlas man för mat eller fika på lämplig plats som avtalas i förväg.  Anmälan sker via Worldwidephotowalk.com.
För egen del kommer jag att gå promenaden i Malmö på söndagen där det i skrivande stund finns 15 platser kvar, men de går snabbt åt så passa på om du vill vara med.

För uppdateringar om evenemanget kan du följa med på Facebook eller Twitter (hashtag #WWPW).

Arrangemanget anordnas av NAPP – National Association of Photoshop Professionals.

Nyinvestering

En viss herre vid namn Kelby sade en gång att “The very moment that you buy your second camera bag, that’s when you know you’re addicted to photography”. Utifrån det resonemanget kan man fundera på om det inte är när man inhandlar sin första f/2.8-zoom som man blir seriös med sitt fotograferande. Om så är fallet låter jag vara osagt (man bör inte mata trollen i denna tid av prylhets och tekniksnobberier) men en påkostad telezoom är ett lika vanligt som viktigt redskap för många fotografer.

När jag övergav Olympus häromåret var en stor anledning de fina 70-200mm som både Nikon och Canon erbjuder, det var faktiskt inte långt ifrån att jag slog till med Canon tack vara det rasande priset på 5D Mark II och möjligheten att montera den utsökta 70-200 f/4 IS USM som märket stoltserar med. Men nu är jag en “darksider” (föreställ er ljudet av Darth Vaders andetag) så det blev Nikon trots allt. Och just Nikons 70-200 f/2.8 VR II är ett av de objektiv som stått högt på önskelistan sedan dag ett, en suverän glugg som är bra på om inte allt så i alla fall väldigt mycket. Ja ni anar vartåt det barkar – jag gick och köpte en till sist! Om jag därigenom blivit seriös i mitt fotograferande….det vete stjärnorna. Om det är ett användbart redskap för mig, ja absolut!

Prognosen lovar sol några dagar framöver och träden har börjat skifta färg. Det blir nog till att testa objektiv tror jag ;)

Fortsättning följer….

Nostalgitripp

Det kan te sig märkligt men ett av barndomens starkaste sommarminnen är något jag förknippar med höst.

Sommaren 1990 gör sig påmind av och till, faktiskt varje gång en påse Gott & Blandat eller Tutti Frutti öppnas i min närvaro. De var båda nyheter för mig just den sommaren då familjen nyss återvänt efter några år på sydligare breddgrader. Nu tillbaka i gamla Svedala avverkades en stor del av landet i grå Opel Kadett för att hälsa på släkt och bekanta, någon (antagligen morsan som har känsla för sådant) hade efter noggrant godistestande kommit fram till att just ovanstående delikatesser skulle vara det optimala bilgodiset under långturerna. Så där satt jag och syrran i baksätet mil efter mil och kalasade på bitar som noggrant och rättvist ransonerades ut från framsätet medan Småland, Västergötland, Värmland, Blekinge, ja en stor del av landet söder om Sundsvall rusade förbi bredvid bilen. Sommaren var lång men blev så småningom höst. Godis och mil käkades i symbios. På radion snurrade P1, varvat med någon kassett då och då,  mest skåpmat men med ett viktigt undantag i form av Electric Light Orchestra!

A New World Record!
Det var antagligen farsan som köpte kassetten på någon mack, eftersom jag något år senare hittade LP:n i hans skivsamling. Hursomhelst snurrade bandet på marathon i Kadettens överhettade kassettradio med autoreverse och en yngling i baksätet blev sakta men säkert ett inbitet fan. Det var speciellt ett spår som satte sig på hjärnan, nämligen Tightrope med sitt pampiga, närmast episka intro. Sedan dess är det för evigt förknippat i mitt huvud med bilkörning.

Men där tar inte historien slut.
Någon gång i mitten av 90-talet gick en reklamfilm för någon biltillverkare på TV, där en (kan det varit en BMW eller kanske nåt japanskt?) far fram på kurviga småvägar i höstlandskap med färgade löv singlande över asfalten till tonerna av – just det, introt till Tightrope. En vid denna tid mycket biltokig, nu något äldre yngling med körkortet inom räckhåll fick genast associationer och hade en lång tid därefter en slags hemlig dröm om att susa fram till tonerna av ELO genom höstlandskapet i en BMW, Jaguar eller rentav Volvo 960 (vad den saknade i körglädje tog den igen i ljudpaket), jag hade i rentav tänkt ut ett par vägsträckor för upplevelsen efter tips från hojåkare i släkten. Vad vore livet utan drömmar? En dag, en vacker dag!

Hösten slog till tidigt i år, i princip redan i början av augusti. jag vet inte om det var en slump men dagarna efter att de första träden på gården börjat skifta färg fick jag en rekommendation från mitt iTunes-konto: A New World Record med ELO! Jag laddade ner skivan, petade över den i min iPhone, satte mig i Saaben (Jaguaren låter vänta på sig), körde milen bort till närmsta butik och köpte en påse Gott & Blandat för att sedan styra kosan mot den kurvigaste, knicksigaste omvägen jag kunde hitta och körde hem genom höstlandskapet med Tightrope på full volym….

He 112 i Sverige – var när och hur?

I en låda innehållande blandade bilder från farfars arkiv dök en minst sagt udda fågel upp. På baksidan av fotot kan man utläsa bildtexten “Me 109” men vad vi ser här är inget mindre än en av 109:ans bittra konkurrenter på 1930-talets marknad, nämligen Heinkel He 112A! Här avbildad på vad som förefaller vara en svensk flygplats med Volvobil i bakgrunden.

Efter att “WOW!!!!!!!”-känslan lagt sig är det inte utan att man börjar fundera över var och när detta ovanliga besök kan ha ägt rum. Hangaren är misstänkt lik CVV-byggnaden på Hässlö, där farfar var verksam som volontär 1938-39.

Kärran är omisskännligt en prototyp med tvåbladig snurra, tidigt utförande på avgasröret och målad helt i RLM02. Men vad gjorde den i Sverige? Var man möjligen på säljturné vid tiden strax innan krigsutbrottet?

Då och nu

Då: Året var 1999, platsen Oslos då nybyggda flygplats Gardermoen. Farsans kamera har fastnat på en DC-10 från Northwest Airlines, på den tiden en vanlig syn på europeiska flygplatser. SAS var fortfarande inne i sin blå period som synes på markfordonen.

Samma plats, samma platta, plåtat med mobilkameran häromdan, 12 år senare. Men Northwest har för länge sedan tackat för sig i Skandinavien och finns inte längre kvar som självständigt bolag. Numera befolkas Apron 48 av Continental/United. SAS har målat om sina fordon i orange!

Gardermoen är dock lika mycket nybygge nu som då och lider fortfarande av sina barnsjukdomar……

Från arkivet – Vertol i Kramfors, del 2

Mer HKP 4 från Kramfors. Denna gång från ett känt tillfälle – Flygets Dag 1984, flygplatsens 10-årsjubileum och min första flygdagsupplevelse. Något förvånande anar man regntunga skyar på bilderna medan mitt minne upplevde dagen som solig och nästa olidligt het. Men vad gjorde det när unge herrn fick se och höra Viggen för första gången och se och häpnas över Pierre Holländers blågula Pitts.

Tyvärr har bara två ganska intetsägande foton överlevt från den här dagen, båda tagna från tornets balkong med 35mm objektiv…. Men minnet finns kvar och vete fasen om det inte var där och då som undertecknad slutligen blev helt och totalt flygtokig. De som såg uppvisningarna med HKP 4 på 80-talet förstår säkert varför, de var minst sagt imponerande. Lägg till att det var grannens brorsa Örjan (Fors?) som var skeppare och wow-faktorn var spikad!

Från arkivet – Vertol i Kramfors, del 1

Dags för en ny dykning bland farsans gamla foton från Kramfors, tidigt 1980-tal. Här ser vi en HKP 4 från F21, plåtad runt 81-82 tillsammans med en SK 60.

Lägg märke till Day-Glomålningen som täcker hela båda tornen, till synes ganska blek och sliten. Snyggt eller inte? Själv gillar jag den senare helgröna målningen bättre – mer klass över den på något sätt.

Bloggeri, bloggerej

Av och till har jag grubblat över bloggens fortsatta existens. Frekvensen på nya inlägg har som synes varierat mellan ett par i veckan, via högaktiva perioder med flera om dagen till riktiga lågvattenmärken där allt stått helt stilla i månader. Eftersom undertecknad är en s.k. bekväm (läs ”lat”) person som samtidigt ogillar korta inlägg utan substans har tendensen utan tvekan dragit åt det senare.

Skrivtorka är knappast ett nytt fenomen och nämn den skribent, bloggare eller författare som inte drabbats vid något tillfälle. Just precis – det känns bekant eller hur? Det behöver å andra sidan inte bero på brist på uppslag. I mitt fall finns alltid tonvis av idéer och halvfärdiga texter i bakhuvudet. Så varför så långt mellan tanke och tangentbord? Vad är det som får kreativiteten att låsa sig?
Det finns ett klart samband mellan kreativitet och prestationskrav; för vissa är det positivt, andra går i mentalt baklås så fort minsta lilla tidspress kommer in i bilden. Jag brukar själv gå i fällan att känna kravet att behöva prestera en text just där och då i form av ett blogginlägg. Eftersom det tar en hel del filande på text och eventuell grafik brukar det urarta och så småningom rinna ut i sanden, eller så lägger jag allt åt sidan för att fortsätta ”senare” vilket brukar betyda ”en vacker dag när det inte regnar”….d.v.s. det blir aldrig av.

Hur löser man då det eviga gisslet med skrivtorka? Ett givet tips är att inte känna några prestationskrav. Det är din blogg, du är din egen redaktör och bestämmer fritt över innehållet, låt dig inte pressas av någon att hålla ett visst tempo. Men skriv gärna ner idéer när du får dem och ha gärna ett gäng texter tillgängliga för framtida inlägg. Det är trots allt inget som säger att du måste publicera ett uppslag just nu, ibland är det bättre att låta en text ligga och mogna ett tag.

Att välja ett lämpligt format på bloggen är en annan viktig faktor. Här gäller att ta hänsyn till sig själv lika mycket som läsaren i fråga om såväl aktivitet som innehåll. Ingen orkar upprätthålla en daglig blogg någon längre tid, det är ett faktum. För sporadiskt skrivande är å andra sidan inte särskilt lämpligt för att locka återkommande besökare. Och innehållet – skriver du om något du själv brinner för eller något du förmodar att dina besökare vill läsa om? Försök hitta en bra balans mellan de två. Din egen passion för ämnet måste få en chans att lysa igenom, även om du skriver på beställning eller för att matcha sökresultaten på Google.

Just här har mitt eget skrivande stött på ett vägskäl. När jag startade bloggen hade den ingen direkt inriktning, efter någon månads experimenterade fick den en bas som flygblogg med en touch av fotoblogg, pryltips och en del nostalgiska inslag. Ett år senare var det nästan uteslutande foto som behandlades, medan de återkommande besökarna huvudsakligen hittat hit för att läsa om flyg. Bland spontanbesökarna finner vi främst sökningar från Google ur båda lägren, med en viss överton på fotorelaterade ämnen. Där befinner vi oss ungefär idag också. Från tid till en annan har jag övervägt att helt kasta mig åt endera hållet men alltid kommit fram till att försöka hålla mig till båda spåren. Till saken hör även att jag vid tiden var en mycket aktiv modellbyggare och deltog i diverse flyghistoriska aktiviteter, renoveringar m.m. Idag är jag visserligen heltidsanställd inom flygindustrin men inte riktigt lika engagerad i den historiska biten, har haft mitt eget flygande stående på backen i flera år och har i ärlighetens namn tappat en mycket av passionen att skriva om det. Samtidigt är fotointresset på uppgång och embryot till en affärsrörelse på området har såtts. Så att de båda ämnena tidvis tar över varandra är nog inget annat än en naturlig utveckling.

Så hur kommer bloggen att se ut framöver? Till att börja med kommer den finnas kvar, jag har inga planer på att lägga skrivandet på hyllan. En engelskspråkig blogg på egen domän är ”in the works”, den skulle egentligen ha varit färdig för publicering i dagarna men en del tekniska problem återstår att lösa. Den kommer att få en lite seriösare, mer fotobetonad touch än den nuvarande bloggen och ett radikalt annorlunda utseende men fortfarande med samma grundläggande innehåll. Troligen kommer jag behålla den nuvarande bloggen som en svenskspråkig ”spegel”, fast med en lättsammare framtoning och mer flyg, hobby, nostalgi och (icke att förglömma) tramsigheter. För visst är det en mänsklig rättighet att få vara riktigt larvig ibland. Det skulle inte funka utan en fristående blogg.

Och skrivtorkan, hur gick det där? Jag började fundera över detta strax före midnatt och nu när klockan är kring ett tycks en lösning ha tagit form ;)

Fortsättning följer…